Noddes

Vägen till operationen

Jag vill börja med att hylla min nya IDOL Henry. Jag kollade på sjukhuset idag på tv 3. Där visade man en man som varit med om en arbetsolycka precis som jag. Skilnaden var bara att han nästan slitit av handen.Man upptäckte när man rätta till handen att de var cirkulation i lill och ring-fingret. Efter 17 timmar på operationsbordet och 7 operationer senare har dom satt dit den igen Helt otroligt.. När jag tänker efter så har jag sett Henry och vet vem han är. Jag minns också hur jag tänkte när jag låg på sjukhuset, för att trösta mig själv sa jag att det finns dom som har det värre. Henry är en av dom, HENRY min IDOL.

Jag försökte tidigare i del 3 att förklara hur människan regerar när den så fruktade olyckan är framme. Men hur regerar man efter självs olyckan? När chocken släpper och allt blir ett faktum. Vissa stänger in sig i sig själva och hela världen rasar till en början samman. Man har inte lust med någonting, man vill inte äta man önskade helst att man var död. Sen har man en kategori av förnekelse. Man vägrar inse sanningen om vad som hänt. Man försöker spela att allt är som vanligt och man kopplar bort dom "dåliga" känslorna. Sen har vi en kategori där man har bestämt sig till 110 % att man ska ta sig tillbaka till ett liv som liknar eller som helt innerhåller de saker som man tidigare haft. Jag skulle vilja säga att det inte spelar någon roll vad du råkar ut för, dit liv kommer aldrig bli som förut. Sen om det medför för eller nackdelar det kan bara du bestämma. Jag brukar säga till folk det är ingen fara människan är anpassningbar.

Själv låg jag på sjukhussängen, 21 år gammal ovetande hur många fingrar jag skulle ha på händerna resten av mitt liv, för mig tog det 3 dagar innan chocken släppte, då kramade mamma mig och sa

- "Bra låt det komma, jag visste att det skulle komma. Ingen kan vara så glad efter en sådan händelse som du varit med om".
Där ser ni vilken inverkan en drog har på människan känslomässiga beteende.

Sirenerna tjöt ovanför mig och där låg jag på båren och var lika förtjust som ett barn. Wow jag fick åka ambulans med sirener. Men tanken av allvaret i att dom var på fanns inte i min värld. Jag bara låg där med ett brett leende och jag pratade om allt mellan himmel och jord med dom 2 sjuksystrarna som satt där bak för att hålla koll på mig så jag mådde bra. Jag kan säga att så bra som jag mådde då har jag inte gjort under hela mitt liv. Alla känslor som bara sprutade ur min kropp. Ibland hade jag bara lust att gå av båren och krama dom 3 som var med i ambulansen.  Varför dom var 3 var på grund av att dom hade en elev med sig också. Jag kommer inte ihåg så mycket av vad vi pratade om , men en sak kommer jag väl ihåg. Det var att jag kläckte den stora idén att jag kunde ju börja plugga nu när jag ändå skulle vara sjukskriven. Så jag frågade dom om dom hade nått förslag. Vet att dom svarade nej , kanske förstod dom det jag inte hade förstått. Att all tid dom närmsta månaderna kommer att gå till rehabilitering.

Efter att ha färdats mellan mora och Uppsala på noll tid så var vi framme. Vi hade fått veta att vi skulle till avd 70 som är handkirurg/Ortoped avdelningen. Just nu är det svårt att ge ut några detaljer i berättelse eftersom mitt tillstånd var likt en hippie resa till Amsterdam. Man för mig med en rasande fart igenom sjukhus korridorerna. Lampor ovanför mig klumpar ihop sig till ett enda starkt ljussken. Efter att ha blivit skjusad igenom alla möjliga dörrar och hörn så träffar jag då äntligen läkarna och en del av kirurgerna. Det finns två personer jag minns och som jag för alltid kommer att minas. Det är kirurg läkaren Johanna och min nuvarande läkare Monica. Dom tog försiktigt av det förband som man hade satt på för att förhindra blödningen. Jag kommer ihåg läkarnas stumma reaktion när dom såg fingrarna, dom tittade sen hörde man bara mm, ja, humm, jaa, mmm, allt för inte ge mig varken dåliga nyheter eller bra. Sedan kände jag en enorm lust att titta. Min kropp sa till mig att detta måste du se annars kommer du under hela ditt liv grubbla om hur det såg ut. Jag skulle få leva med fantasi bilder om hur skadad jag egentligen var. Det var ingen vacker syn kan jag tala om men jag är otroligt glad att jag fick se dom även fast läkarna avrådde mig. På grund av risken för att jag skulle svimma. Tänker med respekt för min familj , mina vänner och alla ni övriga som läser, inte förklara bilden av handen, här i blogen. Utan vill man veta får man personligen fråga!

Efter att dom snabbt rönkat min hand satte läkarna av mot operationssalen för att förberedda, samtidigt tog 2 sjuksystrar hand om mig. En av dom var Eva hon kommer jag ihåg, och hon hjälper mig även idag dom gånger jag är i Uppsala. Dom började med att ta av mig mina kläder ,för att sedan sätta på mig den vackra sjukhus outfiten. Jag kände ett enormt tryck i blåsan, så vi bestämde att vi skulle göra en avstickare på vägen mot operationen. Men efter att förgäves försökt pinka gav jag upp och la mig i sängen för vidare färd. Jag kommer ihåg hur jag hela tiden påminde sköterskorna att doktorn måste sätta på en katteter annars skulle jag pissa på mig. Ni kan tänka er ett tjatande fyllo som ligger och tjatar, lovar du, ni måste lova, jag vill inte kissa på mig mitt under operation! Man för mig till en vänt sal där man frågar ut mig om allt möjligt, har du allergier, någon medicin du inte tål, mitt personnummer för 1000:de gången, har du någon gång haft problem med hjärtart etc. Nu kommer narkosläkaren ut och dom två sköterskorna lämnar över och önskar mig lycka till. Mannen för mig mellan alla möjliga slussar tills vi kommer in till ett rum som är alldeles sterilt och fullt med grönkläda människor. Detta är rummet där jag ska sövas. Dom parkerar upp sängen bredvid en brits, därefter flyttar man mig över till den andra. Jag har en narkos läkare på högersida, en på vänstersida och en vid fotenden och en vid huvudet. Den på v- sida satte fast en pump i min axel som efter operationen skulle ge mig smärtstillande ut i armen. Dom på h-sida satte fast sugproppar på mitt bröst. Den vid fotleden såg till att jag inte korsade mina fötter. Slutligen den vid huvudet sköte munstycket som jag skulle andas in sömnmedlet igenom. Man satte munstycket mot mina läppar ,bad mig att andas igenom det och efter en stund kände jag en äcklig smak av typ järn. Därefter bad dom mig att ta ett djupt andetag. Där efter blev allt svart och jag kommer att vakna 9 timmar senare ovetande om hur många fingrar jag skulle vakna med!

Fortsättning följer...