Noddes

Svensk sjukvård är ständigt mittpunkten i folks samtals ämne. Man frågar sig , har vi bra sjukvård , varför vi har så långa vårdköer etc. etc. Jag har av egen erfarenhet bara fått uppleva, en kanske max en och halv timmes väntan för att jag skulle undersöka halsen för att se så jag inte hade halsfluss eller nått liknande. Sen vet jag kompisar som suttit upp till 4 timmar med en bruten arm innan vård. VA! Utbrister man oftast, även ett ord som skandal slinker ur hals öppningen.  Man träffar folk som går runt med onda knän, höfter m.m. . Dom säger att det är då fan att man aldrig kan få vård. Jag håller med till en vis del. Klart man inte vill gå och ha ont och att man ska behöva vänta månader innan remissen dyker ner i brevlådan.  Men jag ska försöka ge er ett annat perspektiv på den svenska sjukvården, DEN ÄR TAMIFAN DEN BÄSTA JÄVLA SJUKVÅRD I VÄRLDEN!  Man kan säga att jag uttryckte min åsikt i klar och direkt svenska. Det jag vill säga är att brutna ben eller hals ont, det kanske gör för jävla ont men det är inte livshotande. Så jag menar alltså att den akutvård vi har och alla dessa speciallister vi har ska vi vara stolta över. För är det akut då går det undan det kan jag lova och det ska jag även försöka beskriva!

OBS Tiderna som framkommer i denna del, ta dom med en nypa salt eftersom det ungefära tider från ett morfin påverkat minne!OBS

Kl är 07:30 personalen på akuten i Mora har precis blivit meddelade av Siljans Charks receptionist att en bil är på väg med en av de anställda som precis har satt handen i en knivstans. Det har gjort att personen har djupa skärsår på 4 fingrar på den högra handen. 3 sjuksystrar och en överläkare gör sig klara för att ta i mot den skadade. Även en stackars kvinna som är på sin praktik från sjuksyster utbildningen gjorde sig redo, men efter den syn hon snart ska bevittna kan jag tänka mig att hon numera har hoppat av.

Sittande i bilen med min vänstra hand runt min högra handled satt jag i bilen på väg mot akuten i Mora minns jag hur den värsta smärtan kom sig smygande på när vi närmar oss Statoil Kristineberg och jag säger gång på gång - Fan vad klantig jag är. Då vet jag att Patrick sa något. Det var enkelt och en lugnande klyscha men jag kommer ihåg att det lilla gjorde mig stark och det gjorde att jag inte ens i akutens stundande närvaro tappade hoppet om att detta ska jag fixa. Det han sa var - Det är lugnt dom där syr dom tillbaka. Inget märkvärdigt sagt men ack så behövande.

Efter ett rejält gaspådrag vid noretrondellen var vi framme vid entrén till akuten. Vi gick direkt in och utan ett ord från varken oss eller personalen visades jag in i ett rum och dom bad mig att lägga mig på en smal brits. Patrick frågade om han skulle ringa någon men jag sa nej , tänkte att det var bäst att jag ringde mamma själv! Jag hade även en baktanke med det. Jag tänkte att jag ber dom att söka min bror Mattias först (han är läkare där) för hann han dit först innan mamma så behövde jag inte oro mig för att mamma skulle vara där ensam eftersom jag viste att mamma skulle ta det hårt. ##### var siffrorna jag slog på telefonen.

•-          Ica maxi Annika!

•-          Hej Mamma, det är Christoffer

•-          Hej gubben

•-          Mamma, bli inte rädd nu, men jag ligger på akuten. För jag har skadat handen.

•-          Vad säger du? (mamma börjar gråta)

•-          Det är ingen fara mamma jag är okey.

•-          Ja men jag kommer.'

•-          Nejdå mamma du behöver inte!

•-          Jo jag kommer nu!

•-          Okey hej då

•-          Hej

Än idag när jag tänker på den förtvivlade röst mamma hade får jag en klump i magen och tårarna är inte långt borta.

Nu när jag viste att mamma var på väg var jag extra noga med att dom snabbt lindade om handen så att mamma inte skulle få se skadorna. Vid detta skede och även när jag pratade med mamma var jag så full med morfin att jag låg där på britsen fullt medvetande om vad som hände, men jag hade en känsla av att jag var i paradiset. Samtidigt som en läkare klippte upp handsken på ena sidan och praktikant syrran satt på andra och försökte ge sitt stöd i situationen. Låg jag där hög som en skorsten och skämtade med syster Anna om att jag såg rosa elefanter.Då anländer min bror och jag glömmer aldrig hans ansiktes uttryck, den bleka färgen och blicken som talade om att hans rädsla strömmade igenom kroppen.

Läkaren var klar med att lägga om handen , så jag gav klart tecken att släppa in mamma. Mamma gjorde entré igenom den vita sjukhus dörren med en flod av tårar samtidigt som hon skakade av rädsla. Hon pussade mig och berättade att hon älskar mig. Jag säger till mamma att hon inte behöver vara rädd det fixar sig.

Överläkaren har bestämt att jag ska flyttas akut till Akademiska Sjukhuset i Uppsala för vidare vård. Mamma säger att hon vill åka med, men hon får tyvärr inte. Då vänder hon sig till mig och säger vi kommer efter. Men jag var så hög och hade ingen riktig verklighets uppfattning så jag sa att det behövde inte mamma. För i den världen jag levde just då, så skulle jag komma hem samma kväll för jag skulle ju BARA sy tillbaka mina fingrar.

 Man rullar ut mig till ambulans mottagningen där jag träffar dom tre som ska köra mig. Dom flyttar mig till en annan bår där man kopplar fast mig och man kör in mig så jag har min rygg i ambulansens färdriktning. Med ett brett leende vinkar jag hej då till min mamma och bror samtidigt som bakluckan går igen och jag kan bara se hur min gråtande mamma försvinner ju längre bort ambulansen kommer från sjukhuset.

Mellan 09- 09:30 slog man på sirenerna för att påbörja min första resa till Akademiska , men jag kommer senare inse att det knappast blir min sista!

Fortsättning följer....